Trumpvakten

När Donald Trump i ett och ett halvt med högmod tutar ut om hur lätt allt kommer att vara för honom när han blir president, och sen faller pladask på mage, så är det mänskligt att känna en viss skadeglädje. Men med Syrien är det annorlunda. Den syriska bördan kan man inte önska på någons axlar.

När Barack Obama var president var han tvungen att välja mellan att blanda sig militärt i konflikten eller hålla ett krigstrött USA utanför. I ena vågskålen vägde en möjlighet att rädda oskyldiga liv, medan den andra fylldes av risk för ett nytt utdraget krig med fullkomligt oviss utgång. Obama pressades från alla håll, och han drog röda linjer, som överskreds utan utlovad intervention. Idag är mannen, Bashar al-Assad, som Obama kunde ha avsatt med den amerikanska militärmakten fortfarande i presidentpalatset i Damaskus. Och idag fortsätter han att mörda sin befolkning, med både konventionella och kemiska vapen. Jag vet inte om Obama gjorde rätt eller fel beslut, men jag är säker på att han lider mer än de flesta av oss när han ser bilderna på de döende barnen vrida sig i krampanfall. Ett sådant ansvar lever en amerikansk president med.

Men nu är det syriska problemet Trumps problem. Igår steg han in i den värld där det endast finns dåliga alternativ och där de flesta optioner inbegriper mer lidande, och där en utebliven aktion är lika mycket ett beslut med konsekvenser som lufträder mot Assad eller fullt krig.

Vid en presskonferens med den jordanska kungen Abdullah på torsdagen i Vita huset beskyllde Trump Obama för situationen i Syrien och indirekt också för den senaste attacken med kemiska vapen. Obama hade en chans att lösa konflikten när Assad gick över den gräns Obama hade dragit, menade Trump.

Hans kritik mot Obama tappar dock sting om man bläddrar bakåt i hans twitterkonto, som amerikanska medier givetvis gjort, och finner att han själv 2013 vädjade, i versaler, till Obama att inte attackera Syrien.

Bara för några dagar sedan meddelade Nikki Haley, den amerikanska FN-ambassadören, att störtandet av Assad inte längre är USA:s mål. Hennes ord ackompanjerades av utrikesminister Rex Tillerson som sa att Assads öde bestäms av det syriska folket. Det finns folk, senator Marco Rubio bland annat, som anser att det finns en koppling mellan attacken med kemiska vapen och kursändringen i den amerikanska politiken.  Testar Assad Trump? Vad är tillåtet? Vid presskonferensen igår krävde Trump inte heller Assads avgång. Däremot sade han att det är mycket möjligt att hans attityd mot Assad ändrat som en följd av attacken med kemiska vapen.

Några som helst tecken på att Trumps administration skulle ha för avsikt att söka en diplomatisk lösning på krisen finns inte.

Syrien är ett helvete för de mänskor som är fångna bland bomberna, och ett gissel för de politiker som har makt att försöka påverka situationen. Donald Trump är en av dem. Han är president och det är dags för honom att sluta skylla på Obama och istället bära sitt eget ansvar. Det är inte lätt, men han har inget val.