Trumpvakten

När en president ägnar sig åt krigföring på twitter, är det lätt hänt att man glömmer magnituden av de riktiga utmaningar han står inför.

Den mest akuta är Nordkorea där krisen verkar utvecklas snabbare än nya lösningar kan hittas.

Kim Jong-un, den nordkoreanske diktatorn, skickade på tisdagen, på den amerikanska nationaldagen, en hälsning till USA genom att igen en gång genomföra ett robottest. Pyongyangs propagandamaskineri sa att det handlade om en långdistansrobot och USA har nu bekräftat att det förvisso var en ”helt ny” typ av missil som i teorin kan ha en tillräcklig räckvidd för att nå USA, närmare bestämt västra Alaska.

Sannolikt är att mera utvecklingsarbete krävs innan detta är möjligt, för att inte tala om konsten att utrusta roboten med en kärnspets. Men trots det är den nya robottypen ett prov på just den typ av utveckling som USA fruktar mest, det vill säga nordkoreansk kapacitet att nå det amerikanska fastlandet med ett kärnvapen. Den amerikanska politiken, det amerikanska svaret, är därför nu av yttersta vikt och brådskande.

Trump-administrationens devis har varit att ”det strategiska tålamodet”, som Clinton – Bush – Obama tillämpade, gentemot Nordkorea och dess kärnvapenprogram, är över. Det är ett slagord som är lätt och lockande och passar bra ihop med Trumps ”tough talk”-retorik, men den stora utmaningen är att förvandla retoriken till handling nu när verkligheten verkar tvinga USA till det.

Vad har USA för optioner?

Det finns den militära optionen som den amerikanska FN ambassadören Nikki Haley talade om i FN på onsdagen.

-Vi har betydande militär styrka och vi kommer att använda den om vi måste, sa Haley på ett krismöte i FN.

Det är klart att USA i sista hand kan använda militära åtgärder, men faktum
är att det är mer komplicerat och farligt än så.

USA kunde försöka sig på att bomba sönder och samman varje missil som riggats upp för ett test. I teorin skulle det ju effektivt bromsa utvecklingen av kärnvapenkapaciteten. Men detta var måhända gångbart för flera år sedan, men i dagens läge antas Nordkorea ha mobila anläggningar för provskjutningar. Det är med andra ord betydligt svårare för den amerikanska militära underrättelsetjänsten att upptäcka en stundade provskjutning i tid.

USA har också sin cyberkrigföring som veterligen pågår redan, men av allt att döma är dess sabotage inte effektivt nog. Den senaste provskjutningen är ett bevis på det.

Sedan finns frågan om risken som följer en militärlösning. Hur ser Nordkoreas respons ut?
Miljoner sydkoreaner lever inom räckhåll för de hundratals artilleripjäser som  Nordkorea har  placerat nära gränsen. USA kunde antagligen tysta kanonerna relativt snabbt, men inte snabbt nog för att undvika potentiellt horribel mänsklig förödelse. Den amerikanska försvarsministern James Mattis beskrev ett potentiellt kring med Nordkorea som ”katastrofalt” och det ”värsta de flesta mänskor har sett under deras livstid”

Ja, det ter sig ganska klart att en diplomatisk lösning är att föredra, men en sådan har man försökt hitta i mer än 20 år utan större resultat och Trump sitter knappast med nya trumf på handen.

Ekonomiska sanktioner tvingade Iran till förhandlingsbordet och många hoppas att det samma kunde ske med Nordkorea. Men Nordkoreas kärnvapenprogram verkar avancera snabbare än de gällande sanktionerna biter. USA införde nyss nya sanktioner, den här gången mot en kinesisk bank och några företag som USA anser att möjliggör internationell nordkoreansk handel. Det är första gången USA går åt Nordkorea genom sanktioner mot kinesiska aktörer.

Under hela presidentvalskampanjen och som president har Trump betonat Kinas ansvar i försöken att hitta en fredlig lösning på krisen. Trump bjöd in president Xi Jinping till sitt residens i Florida i våras och förkunnade högljutt den kinesiska kollegans förträfflighet. Men på tisdagen skickade han ett meddelande på twitter där han gjorde gällande att Kinas handel med Nordkorea ökat med fyrtio procent under det första kvartalet och att man med andra ord inte längre kunde hoppas på Kinas stöd.

Överlag kan man säga att ju större internationellt stöd man har, desto effektivare blir diplomati. Under G-20 mötet i Hamburg kommer Trump möta president Xi, Vladimir Putin och de europeiska stats- och regeringscheferna. Han har med andra ord ett ypperligt tillfälle att försöka ena leden i Nordkorea-frågan, men i praktiken är det svårt. Européerna  är förbannade över Parisfördraget och Nato-kritiken. Kina är bångstyrigt trots Trumps frierier, och Trumps manöverutrymme med Ryssland är ytterst begränsat på grund av de pågående Rysslands-utredningarna på hemma plan.

Det är höga insatser i Hamburg och Trump står inför möten med världspolitikens listigaste rävar. Frågan är om han är mogen och kunnig nog för att inte spelas ut av sitt motstånd. Med ett eventuellt krig på den koreanska halvön som insats får man hoppas att han är det.