Trumpvakten

Länge har man väntat på att Donald Trump skulle sy ihop ett avtal av något slag. Ni minns att han marknadsförde sig själv som bäst i världen på just förhandlingar och avtal. På onsdagen lyckades han äntligen, men Trump skulle inte vara Trump om inte det kom kryddat med en saftig överraskning. Totalt oväntat slöt Trump avtalet med demokraterna istället för sitt eget parti.

Avtalet handlade om skuldtaket som än en gång behövde höjas för att USA skulle kunna betala sina räkningar. Republikanerna ville ha en långvarig överenskommelse medan demokraterna föreslog en höjning som skulle vara endast i tre månader.

Till de republikanska ledarnas stora överraskning valde Trump att ta demokraternas parti och stöda det korta avtalet.

För demokraterna var detta en betydande seger som de kan använda sig av senare under hösten och vintern när nya dragkamper om lagstiftning stundar. Till exempel kan demokraterna om tre månader, när det åter är dags att höja skuldtaket, säga att de går med på en höjning  endast om republikanerna går med på att trygga DACA drömmarnas rätt att leva och jobba i USA. Denna förhandlingstrumf ville republikanerna inte ge demokraterna. Men utan förvarning valde presidenten demokraternas sida. Enligt rapporter ska han till och med ha avbrutit finansminister Steve Mnuchin mitt i dennes argumentation för ett längre avtal.

Efteråt talade Trump till pressen och beskrev det fina mötet han haft med Chuck och Nancy, de demokratiska ledarna i kongressen. Förnamn för ”fienden” medan de egna bundsförvanterna inte nämndes överhuvudtaget.

När Trump senare på dagen höll ett tal i North Dakota, dit han åkt för att marknadsföra sin skattereform, bjöd han med sig upp på scenen en demokratisk senator som står inför ett tufft race för att bli omvald nästa år. I en konservativ stat kan ett uppträdande med Trump vinna henne flera röster.

Med andra ord en dag då Trump valde att leka med demokraterna istället för republikanerna. Det är kanske inte en så mediesexig grej, eller speciellt dramatisk på ytan, men i en situation där den republikanska kongressen och Trumps administration står inför en späckad höst med otaliga utmaningar, ter sig presidentens beteende oförklarligt. Det är ett känt faktum att Trump varit missnöjd med den republikanska ledningens oförmåga att skörda lagstiftningsframgångar i presidentens namn.Ville han ge dem en knäpp på näsan  eller var han helt enkelt så desperat efter en lagstiftningsseger att han var beredd att sluta en pakt med djävulen?