Trumpvakten

Amerikansk politik är ibland rena underhållningen. Den är dramatisk och spännande och har höga insatser. Så har det känts stundtals också under de offentliga förhören som pågått i två veckor och som sänts direkt i tv inför miljoner tittare. Men nu när den här fasen av riksrättsutredningen är över så känns det inte så underhållande längre. Efter att de sista vittnena igår presenterade sina vittnesmål var den dominerande känslan inte en upprymd väntan på nästa avsnitt i dramat, utan sorg. En sorg som kom med insikten om det nedriga spel som pågått i kulisserna.

När jag satte mig ner för att skriva en sammanfattning på det vi hört gick mina tankar ofta till Marie Yovanovitch, den amerikanska ambassadören i Ukraina vars föräldrar flydde både bolsjeviker och nazister och som enligt otaliga vittnesmål jobbat outtröttligt och med framgång i över trettio år för sitt lands bästa på utmanande stationeringsorter som Somalia. För att hon var bra på att bekämpa korruptionen i Ukraina blev hon ett hinder i vägen för president Trumps betrodda jurist Rudy Giuliani, och därför smutskastad av sin landsman, förnedrad och hemkallad i förtid av sin president

Jag tänkte också på Alexander Vindman, överstelöjtnanten som jobbade i det nationella säkerhetsrådet med Ukrainafrågor. Också hans föräldrar flydde från Sovjetunionen till USA, som blev det nya hemlandet och som Alexander ville tjäna. Han sårades i strid i Irak, men när han senare jobbade i Vita huset och plikttroget larmade om de oegentligheter han tyckte sig se i presidentens agerande ifrågasattes hans patriotism och han tvingades vända sig till militären för att trygga familjens säkerhet.

Jag kunde inte heller släppa tanken på ordväxlingen vid ett lunchbord i Kiev mellan presidentens EU-ambassadör Gordon Sondland och den i Ukraina stationerade politiska rådgivaren Daniel Holmes . Sondland, som inget visste om diplomati utan fått sin position som tack för de sekiner han gav Trumps installationskommitte, hade precis avslutat ett telefonsamtal med president Trump.

-Vad tycker presidenten om Ukraina på riktigt frågade Holmes.

-Han bryr sig inte ett skit om Ukraina sa Sondland och förklarade att Trump bara bryr sig om stora grejer.

Holmes svarade att kriget med Ryssland ju är en stor sak.

-Trump är bara intresserad av stora grejer som gagnar honom personligen. Som Bidenutredningen, sa Sondland.

Efter två veckor av frenetiskt antecknade av datum och diskussioner i hopp om att förstå vad som egentligen pågått slår det mig att hela Ukrainahärvan handlar om ett djupt svek. Ett svek inte bara mot de amerikanska diplomaterna som enligt bästa förmåga försökte förtjäna det förtroende de fått på sina poster. Sveket riktade sig också mot Ukraina. Att Trump höll tillbaka det militära biståndet äventyrade Ukrainas säkerhet och stärkte Rysslands ställning. Att Rudy Giuliani spred falska rykten om Ukrainas påstådda inblandning i det amerikanska presidentvalet var ett svek mot det amerikanska underrättelsesamfundet och självfallet Ukraina, och vad värre, en ren och skär gåva till Putin. Att USA med Holmes och Yovanovitch i spetsen försökte lära Ukrainska tjänstemän hur man bygger upp institutioner för att bekämpa korruption medan Trumps lakejer samtidigt sprang omkring och krävde att den nya Ukrainska presidenten utan laglig orsak ska utreda Trumps politiska motståndare måtte ha sett ut som värsta sortens hyckleri.

Men svek finns inte skrivet i konstitutionen som orsak till riksrätt. Det det gamla dokumentet säger är att förräderi, mutbrott och andra synnerligen allvarliga brott kan leda till riksrätt. Har president Trump gjort sig skyldig till något av dessa brott?

På basen av de vittnesmål som hörts råder det ingen tvekan om att Ukrainas president utsattes för påtryckningar från amerikanskt håll. Ville man ha en inbjudan till Vita huset och ville man få det militära biståndet som hade lagts på is var man tvungen att offentligt initiera utredningar av energibolaget Burisma där Joe Bidens son Hunter Biden suttit i styrelsen , och av presidentvalet 2016. Utredningar som hade gagnat Trump politiskt i USA. Detta är klart och det har personer som utövat dessa påtryckningar erkänt.
Flera vittnesmål har också gjort gällande att ordern om att pressa Ukraina kom från Trump, men republikanerna hävdar att detta inte har bevisats. Det stämmer delvis, men bara delvis. Ingen har ännu vittnat under ed att Trump direkt bett honom eller henne att hålla tillbaka biståndet tills utredningarna initierats.

Gordon Sondland, EU-ambassadören, fick sina order av Rudy Giuliani och antog att Giuliani fick dem av Trump. Trump hade trots allt bett Sondland vända sig till Giuliani med frågor som gällde Ukraina. David Holmes vittnade också om hur han hört Trump i telefonsamtalet med Sondland fråga om hur det går med utredningarna och om Zelensky tänker initiera dem. Och dessutom finns ju Trumps eget telefonsamtal med Zelensky där utskriften visar att Trump sa att han vill be om en tjänst, varpå han så småningom nämner både Biden och påståendena om att Ukraina låg bakom inblandningen i presidentvalet 2016. Demokraterna har försökt tvinga Rudy Giuliani, stabschefen Mick Mulvaney och utrikesminister Mike Pompeo att låta sig förhöras, men Vita huset har satt stopp för det. Dessa män vet med säkerhet om Trump är skyldig eller inte.

Republikanerna i representanthuset har inte tillskrivit Trump någon skuld överhuvudtaget, men i senaten där rättegången kommer att ske, väntar man sig att tonen bland republikanerna kommer att vara annorlunda. Den allmänna tippningen är att det kommer att finnas en vilja att erkänna att Trumps skuggpolitik i Ukraina inte var lyckad, men man kommer samtidigt sannolikt att hävda att brottet inte är allvarligt nog för riksrätt.

Det sägs ofta att riksrätt är en så radikal åtgärd i en demokrati att den borde användas endast i fall som är så klara att åtminstone endel av lagstiftarna från presidentens eget parti ger processen sitt stöd. Nu är nationen splittrad ganska jämnt i tu och inga republikaner väntas stöda avsättandet av Trump. Det försätter demokraterna i en prekär situation när de under de närmaste veckorna ska fatta beslut om huruvida de ska introducera de officiella åtalspunkterna för omröstning i representanthuset.

Är det värt att fördjupa den tudelning och förvärra den fientlighet som redan råder i samhället med en riksrättsprocess som uppfattas som politiskt motiverad, speciellt då nästa presidentval hålls om mindre än ett år och folket då har en chans att fälla sin egen dom? Men samtidigt har kongressledamöterna en plikt att agera mot en president som bryter mot sin tjänste-ed och missbrukar sin makt. Ett val mellan samvete och praktisk politk är vad många demokrater står inför.