Trumpvakten

I nästan två månader har demokraterna jobbat för att få tillräckligt många republikaner att tycka att nya vittnen måste kallas att vittna i rättegången mot president Donald Trump.
Fredagkväll blev det klart att det arbetet inte bar frukt. Med rösterna 51-49 torpederade republikanerna demokraternas försök att kalla John Bolton och tre andra vittnen till senaten.

Två republikaner, Susan Collins från Maine, och Mitt Romney, hoppade över på demokraternas sida, men det hade behövts två till. Lisa Murkowski och Lamar Alexander, den förstnämnda från Alaska och den andra från Tennessee, grubblade nästan ända fram till röstningen på sitt val, men båda valde att rösta ner förslaget om nya vittnen.

Det finns flera absurda drag i det här skådespelet. Det första är blotta tanken att nya vittnen är en så kontroversiell fråga. Ja menar..vad är det värsta som kan hända om man kallar nya vittnen? Att sanningen kommer fram? Att bilden av händelseförloppet blir tydligare?

Visserligen är det representanthusets uppgift att, så som presidents försvar gång på gång sa, genomföra utredningen som ligger i grunden för åtalspunkterna. Senaten, har man sagt, ska inte gräva efter mera fakta utan utgå från det som serverats framför dem. Det kan man tycka, som utgångspunkt låter det ju bra, men det finns inngen regel som säger att man inte kan kalla nya vittnen om man tycker at det behövs.

Och visst kan man kritisera demokraterna som valde att inte vänta på domstolsbeslut som kunde ha tvingat Bolton och andra att vittna redan tidigare. Men om det finns en man som av de flesta betraktas som pålitlig, som man vet att på tjänstens vägnar hade en direkt kontakt till presidenten, och som själv sa att han fanns i rummet när ”brottet” antingen begicks eller inte begicks. Och om den personen dessutom sagt sig vara redo att vittna, så det känns det ju aningen konstigt att inte låta honm göra det. Inga som helst regler skulle ha hindrat det om bägge partierna skulle ha varit intresserade av det.

Lamar Alexander, den ena av de två republikaner som demokraterna hade satt sitt hopp till, men som till sist röstade med sina partikamrater, sa att han han sett tillräckligt och att demokraterna, åklagarna, i praktiken bevisat sitt case, men att presidentens beteende inte är tillräckligt graverande för att motivera ett avsättande av honom. Speciellt inte då det nästa presidentvalet är så nära förestående. Låt folket bestämma säger man och vackert så, men så låter man bli att skaffa fram allt bevis som underlag för folket att fatta ett väl underbyggt röstningsbeslut. Det känns absurdt.

Vi får dra andan i ett tag nu eftersom senaten sammanträder nästa gång först på måndag för två dagar av slutpläderingar. Men de är meningslösa. Utan ett nyhetsscoop av den magnituden som man knappt ens kan föreställa sig, kommer senaten att fria Trump på onsdagen. Då är det på sin plats att fundera på vilka följder friandet och hela den här processen kan få för Trump, presidentvalet, demokraterna, det politiska livet i Washington DC i allmänhet och polariseringen i synnerhet. Kanske en mening eller två också kan yttras om riksrättsförfarandet överlag.

Tills dess kan vi lösgöra tankarna från Trump, Schiff, Schumer och Sekulow och istället koncentrera oss på Super Bowl. Det kan kännas som en välkommen distraktion.