Trumpvakten

När några timmar nu flutit sedan de sensationella avslöjandena ur den legendariska grävande journalisten Bob Woodwards nyaste bok uppdagades, har jag två huvudsakliga reflektioner.

Den första handlar om det tyngsta innehållet i boken – Trumps erkännande att han medvetet tonade ner och förringade hotet från Covid-19.

-Jag hade alltid för avsikt att förringa det. Jag gör det fortfarande för att inte skapa panik, sa Trump till Woodward i en intervju som spelades in nittonde mars.

Alla har ju vetat att han förringade och vilseledde men att höra honom själv säga det, i en intervju som gjorts efter att han utropat nationellt nödläge, är förbluffande och skakande. Lägg till att boken också avslöjar att Trump redan i början av februari visste att viruset är farligt.

-Det här är dödligt, sa han privat till Woodward medan han till allmänheten intygade att allt är under kontroll och att viruset kommer att försvinna av sig självt.

Det är som en vanlig influensa sa han också till sitt amerikanska folk, medan han till Woodward avslöjade att han visste att Covid-19 dödligheten är betydligt större än influensans dito.

Först och främst är panikargumentet fullständigt löjligt. Resten av världen har tacklat pandemin genom att få faktan serverad för sig oförvrängd och rapporterna om utbredd panik i Sydkorea, Nya Zeeland eller Finland har åtminstone undgått mig.

Trumps oro för panik ter sig falsk också mot den bakgrunden att han just nu jobbar på övertid för att skapa panik inför en stundande våldsam laglöshet om demokraterna vinner valet

För det andra är detta vidrigt på ett grundläggande mänskligt plan. Stanna upp och fundera. Landets president undanhöll information, ljög och vilseledde sitt folk som stod inför en fara som de aldrig tidigare upplevt och som dödat över 190 000 amerikaner och som potentiellt kunde ha utplånat miljoner medborgare. Han uppmanade länge att strunta i viruset och leva utan att vidta säkerhetsåtgärder. Han gjorde detta medvetet. Sannolikt för att han inte ville vidkännas någonting som kunde äventyra hans omval.

Följden var ”den förlorade månaden” då testningskapaciteten inte åtgärdades, viruset politiserades och presidentens anhängare lärde sig att faran är överdriven och att munskydd finns till för veka ynkryggar.

Columbia University publicerade i slutet av maj en modell enligt vilken 36 000 mänskors liv kunde ha räddats om nedstängningen av det amerikanska samhället skulle ha gjorts en vecka tidigare. Hade Trump agerat två veckor tidigare skulle över 50 000 mänskor fortfarande vara vid liv enligt modellen.

Modeller är modeller men de pusslebitarn som finns just nu formar en bild av en president som bär en tung, tung skuld på sina axlar, för att uttrycka det lindrigt.

Den andra reflektionen handlar om huruvida de här avslöjandena påverkar Trumps chans att bli omvald.

När Trump är i blåsväder är frestelsen alltid stor att förklara honom politiskt död. Men minns att man inte kan analysera honom traditionellt.

Trodde någon att en president eller presidentkandidat kan överleva ett ljudband där hen säger att det är ok att våldföra sig på kvinnor och greppa deras könsorgan ifall man är kändis. Trump gjorde det och han har visat under snart fyra år att han som president går överlevande genom kriser som skulle ha fällt alla andra presidenter i modern tid, ja antagligen genom tiderna.

Räkna inte heller denna gång med en avgång eller att Mitch McConnell knackar på Trumps dörr för att kräva att han ger sig iväg. Räkna inte heller med att hans kärnanhängare överger honom.

Vill ni se Trump detroniserad ska ni hoppas på att den här skandalen hyvlar på bort ytterligare skikt av förortskvinnor som röstade på honom 2016, av vita arbetarklassväljare som röstade på Obama men som avskydde Hilary Clinton och vände sig till Trump, av konservativa old school republikaner som föraktar demokraternas värderingar men som inte längre klarar av att se anständighetens förfall.

Som bekant var det 70-80 000 röster i tre delstater i rostbältet som avgjorde. Det behövs inte mycket för ett maktbyte.

Avslutningsvis, en grej som jag inte kan släppa. Hur är det möjligt att Trump gjorde aderton intervjuer med Bob Woodward? Först ter det sig oförklarligt, men vid närmare eftertanke är det helt i linje med vad vi vet om Trump idag.

Det har rapporterats i de amerikanska medierna idag att rådgivarna som är ansvariga för Trumps informationsstrategi är i luven på varandra och att jakten på den skyldiga till detta fiasko är i full gång. Men Trump verkar endast ha sig själv att skylla.

När Woodward skrev sin första bok om Trump för två år sedan valde Trump att inte medverka. Han gav inga intervjuer. Boken tecknade ingen vacker bild av Trump och den här gången ska han därför ha bestämt sig för att ge Woodward all den tid och så många intervjuer som han vill ha – övertygad om att den berömda Watergatejournalistens uppfattning om Trumps presidentskap kunde formas i en positivare riktning.

Trump har alltid trott att han med sin personlighet kan få vad som helst till stånd, till exempel att övertala Kim Jong-un att överge sina kärnvapen. Goda relationer mellan de starka männen och Trumps, som han såg det, oslagbara förmåga att förhandla fram överenskommelser var ett recept som Trump skulle använda sig av med Woodward. Men hans narcissism, okunskap och önskan att vara respekterad förblindade honom och han lät sig kläs av av den garvade journalisten.

Trump gick i en fälla han själv gillrat men var oförmögen att se. För en president som för det mesta skjutit sig själv i foten i fyra år är det ingen överraskning.