Trumpvakten

Efter tre år av tilltagande avtrubbning skär Trumps ondska plötsligt genom huden.

Det är februari i år och jag diskuterar den amerikanska presidenten med en vän. Plötsligt tystnar han, en man i övre medelåldern som varit med om mycket och som sett och hört ännu mera.

Jag märker att han vill säga nånting men han kämpar med att få ut orden. Läppen darrar en aning och ögonen har fuktats av tårar som vill ut.

-Jag har ett CP-skadat barn hemma, säger han medan han försöker samla sig och hålla tårarna borta.

Men det lyckas inte och jag ser hur ansiktet blottar en vrede som sjuder under ytan.

-Att se Trump stå på scenen och håna en handikappad journalist med teatraliska och spastiska handrörelser och miner..

Min vän klarar inte av att avsluta sin mening, men han behöver inte. Jag förstår vad han menar och känner hans smärta.

Föreställ dig att du har ett handikappat barn. En tonåring som ödet gett ett svårare liv än de flesta andra barn. Föreställ dig att du som förälder gör allt du kan för att hjälpa ditt barn leva ett bra liv.

Min vän har valt att tillsammans med sin fru sköta om dottern helt och hållet på egen hand. Dygnet runt. Sju dagar i veckan. Föreställ dig sedan att du ser din president på en stor scen inför tusentals mänskor i publiken och miljoner vid tv-apparaterna göra narr av handikappade mänskor. Göra narr av din handikappade dotter och hennes kamp i ett liv fyllt av hinder och utmaningar.

Det har gått några år sedan Trumps ökända uppträdande men min vän kommer aldrig att glömma det.
-Jag ville döda honom när jag såg det första gången, säger han.

När Donald Trumps första presidentperiod går mot sitt slut märker jag att mina tankar ofta går till diskussionen med min vän. Jag inser att Trump i den stunden, då han offentligt och med en illa dold förtjusning hånade en fysiskt handikappad journalist, visade vad han egnetligen är innerst inne.

I diskussioner med Trumps anhängare hör man ofta sägas att hans politik är viktigare än hans personlighet.

-Han kunde twittra lite mindre men jag gillar vad han åstadkommit, säger många.

Jag förstår att poltiken och de gemensamma besluten om samhället är otroligt viktiga. Det är ju genom dem vi formar den värld vi lever i. Men ändå kan jag inte undgå att tycka att det är just hans personlighet som diskvalificerar honom från presidentposten. Inte hans politik.

Att ge skattesänkningar till de rika förargar många, men det är hans rätt att driva frågan som president. Att dra sig ur internationellt klimatsamarbete ter sig konstigt i en värld där det internationella samfundet behöver jobba tillsammans för att rädda jorden, men presidenten har folkets mandat att göra sådana beslut.

Att nedmontera den hälsovårdsreform som gett miljoner oförsäkrade amerikaner en förmånligare sjukförsäkring är hans rätt som president.

Att utnämna konservativa domare som vill förbjuda abort till domstolar på alla nivåer, inklusive högsta domstolen är inskrivet i konstitutionen som hans befogenhet.

Hans gränsmur, hårda immigrationspolitik, främjande av fossila bränslen är allt inom ramen för hans presidentskap.

Men de är inte hans rätt att håna, förnedra och smutskasta – någonting han sysslat med varje dag sedan han installerades.

Det är inte hans rätt som president att ljuga och vilseleda, vilket han gjort över 20 000 gånger under mindre än fyra år. Det började med de förstummande lögnerna om antalet besökare på hans installationsfest i januari 2017, fortsatte med bland annat osanningar om betalningar till porrstjärnan Stormy Daniels och slutar med falskheter och vilseledningar om coronaviruset, vilket bedöms ha lett till tiotusentals onödiga dödsfall.

Idag har sanningen inget värde i USA och det är Trumps fel.

Det är inte heller tillåtet för en president att be justitieministern fängsla sina politiska rivaler utan en tillstymmelse till bevis. I Trumps begreppsvärld är de demokratiska institutionerna ett hinder som istället för att kontrollera presidenten och hålla hans maktutövning i styr, ska jobba för honom, för hans egen vinning.

När hundratusentals mänskor demonstrerar sin ilska och uppvisar sin vrede och smärta över en rasism som enträget sitter kvar i nationens vävnad och dödliga sammandrabbningar bryter ut med högerextremistiska grupperingar , då kan en president inte välja sida istället för att försöka föra samman nationen. En president kan inte bussa den ena på den andra istället för att försöka hela nationen.

Alla de här felen gör en president som är rasistisk, narcissistisk, elak och grym, oempatisk, omoralisk, odemokratisk och rasistisk. Precis som Donald Trump.

När Trump ställde upp i presidentvalet 2016 visste de flesta hurudan mänska han var, men de visste inte hur han skulle bete sig som president. Idag vet vi hur han beter sig som president och ganska mycket om vad han ville göra som president. Det vi inte vet är vad han skulle hitta på om han fick en period till, men vi kan göra en kvalificerad gissning,

Det är dags att lära sig av misstaget Amerika. Trump har gjort stort skada till ert land framför allt med sin personlighet. Sanning, medmänsklighet och anständighet har förklarats oväsentliga. Normer och samhällsbärande institutioner har skrotats eller undergrävts och ni vet att det kan bli värre under en andra period. Det kan i själva verket bli mycket värre, och det är en risk ni inte har råd att ta.