Trumpvakten

För exakt fyra år sedan stod jag på pressläktaren på trapporna vid Kapitoliums västra sida medan Donald Trump svor sin tjänsteed bara femtio meter ifrån den samlade presskåren. I ett aggressivt tal lovade Trump ett slut på det amerikanska blodbadet. Det visade sig vara hans första lögn som president. Idag vet vi att det inte var slutet utan startskottet på den amerikanska blodspillan, både bildligt och bokstavligt.

När jag idag återvänder till Kapitolium för att bevittna det fredliga maktbytet från den gamla presidenten till den nya, finns ingen pressläktare längre på Kapitolietrapporna. Vi har förpassats till ett medialäger en halv kilometer längre bort på the National Mall, parken där hundratusentals amerikaner brukar samlas för att bevittna den symboliskt viktiga ceremonin. Nu förblir parken tom. Amerikanerna stoppas vid vägspärrar medan endast ackrediterade journalister släpps in.

Min arbetsgivare har försett vårt team med egna säkerhetsmän som bär med sig medicinsk utrustning för eventuella skottskador. Säkerhetsteamet får inte bära vapen enligt lagen i Washington DC, men 25 000 nationalgardister med automatvapen har slagit en ogenomträngbar ring runt kongressbyggnaden och flera kvadratkilometer i centrum av den amerikanska huvudstaden. Tryggheten är absolut, vore det inte för att man nu synar alla nationalgardisters bakgrund för att identifiera individer med en eventuell dragning till högerextremism. Hotet mot säkerheten vid installationen har de senaste tjugo åren uppfattats som externt. Idag litar man inte ens på de unga grannpojkarna i nationalgardet vars skäggväxt knappt kommit igång. Aldrig tidigare har jag hört en allvarlig diskussion om att flytta tjänsteeden inomhus på grund av risk för presidentens liv. Men detta är verkligheten efter fyra år med Donald Trump i Vita huset. Det här är var landet befinner sig nu när Trumps gärning är fullbordad.

Donald Trumps politiska arv handlar inte om konservativa domarutnämningar i högsta domstolen. Det handlar inte om avregleringen av näringslivet, nya handelsavtal eller diverse mindre men inte obetydliga fredsavtal i mellanöstern. Det handlar bara delvis om hans misslyckade pandemihantering och lyckade vaccinutveckling.

När Trumps historia skrivs med den klarhet som infinner sig efter ett lämpligt avstånd, kommer lögnen att prägla berättelsen. Av all ondska Trump fört med sig var lögnen den värsta och den mest destruktiva.

Utan intresse att sammanföra nationen, använde han lögnen för att egga upp sitt folk mot dem som protesterade för jämlikhet mellan raserna. Utan förståelse för behovet av en maktgranskande press, använde han lögnen med häpnadsväckande disciplin och uthållighet för att förklara medierna folkets fiende. Under tretton år som journalist i USA har jag aldrig varit rädd på jobbet. Inte förrän för två veckor sedan vid Kapitolium då ursinnet och hatet mot oss reportrar och fotografer vittnade om att Trump lyckats i sitt uppsåt.

Mest av alt kommer Trump att minnas för hur han satte lögnen i bruk för att genomföra en statskupp. Hur han planterade vanföreställningen om att nationens fiender stulit makten. Hur han förgiftade sina anhängares tankar till den grad att de var redo att döda vem som helst som kom i vägen för den rättmätiga kampen. Såväl poliser som partikamrater Trump stämplat som förrädare.

Idag lämnar Trump Vita huset som en vanärad förlorare som dragits inför riksrätt två gånger. Han lämnar efter sig ett nedbränt hus vars strukturer står kvar medan allt annat blivit svart och sot.

Hans tid i Vita huset må vara slut, men hans gift finns kvar i den amerikanska kroppen och ingen vet med säkerhet hur den tar sig uttryck i framtiden. Att han har ett fortsatt starkt stöd bland gräsrötterna är klart. Att en rad högerextremistiska grupperingar känner sig uppmuntrade är också troligt.

Det vi däremot vet med säkerhet är att nationen har förlorat sanningen som bundsförvant. Det vi också ser är att folket förlorat varandra som allierade och demokrati-idealet som ledstjärna.

USA är ett land fyllt av optimister och dess historia är en växelverkan mellan framsteg och bakslag. Just nu är USA nere för räkning men inte nödvändigtvis golvat för gott. Inte om får tro den största av alla optimister, Joe Biden, som från och med idag bär på ett ansvar och en börda som saknar motstycke i modern tid. Lycka till, Joe.