Trumpvakten

Det har gått flera timmar sedan Donald Trump avslutade sin 77 minuter långa och minst lika bisarra presskonferens i Vita huset, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den.

”Unhinged” är adjektivet som antagligen använts mest i ”mainstream media”-analyser efteråt. Jag slår upp det och hittar olika översättningar, som ”förvirrad”, eller nåt som ”hakats av”. ”Störd” till och med.

Men vi tar substansen först. Efter att Trump, under de tre senaste presskonferenserna endast svarat på lätta frågor från konservativa, vänligt sinnade medier, valde han nu en annan strategi. I stort sett alla fick ställa sina frågor. Följaktligen kom Ryssland upp i var och varannan fråga.

Trump försvarade igen sin före detta nationella säkerhetsrådgivare Michael Flynn som han sparkade för ett par dagar sedan efter att ha förlorat förtroendet för honom. Idag sa Trump att han inte bad Flynn att diskutera sanktioner med Ryssland, men han tillade snabbt att han kunde ha gjort det eftersom det inte var något fel med att göra det. Flynn sa inget olämpligt under de samtalen menade Trump. Den stora frågan som inte har ställts eller svarats på är varför Flynn valde att inte berätta sanningen om sina samtal med den ryska ambassadören till sin vicepresident om det inte fanns någonting ljusskyggt i dem.

Trump bedyrade också att varken han eller någon annan från hans kampanj hållit kontakt med Ryssland under valrörelsen.

Han tyckte också att hans presidentskap, som ännu inte har en full regering, som sparkat sin närmaste säkerhetspolitiska rådgivare, och som sitter i fast i rätten, inte är i kaos utan i själva verket fungerar som en väloljad maskin.

Gällande inreseförbudet, lovade han en ny exekutiv förordning nästa vecka. En som av allt att döma kommer att beakta de farhågor domstolarna uttryckt om dess grundlagsenlighet.

I övrigt var presskonferensen ett fasansfullt spektakel. Trump använde antagligen en tredjedel av tiden till att turvis argt och jovialt attackera och förklena mediehus som CNN och BBC och enskilda journalister. Hans attack var den gamla vanliga om falska nyheter. Pinsamt blev det när Trump bröstade sig och förkunnade hur hans 306 elektorsröster var den största segermarginalen sedan Ronald Reagan. Fast..det var det ju inte. Not even close, Mr President. Barack Obama tog fler i båda valen och till och med George Bush den äldre fick fler röster. När en reporter från NBC påpekade detta för Trump sa han bara ”Inte vet jag. Det var information som gavs åt mig.” Mannen som hittills visat sig ha noll respekt för sanning klandrar pressen för att vara ohederlig.

Förbryllande blev det också när han argt gick åt läckor till pressen. Läckorna är verkliga sa han argt, men nyheterna som skrivs på basen av dem är falska. Deg blev en ekvation som många hade problem att få att gå ihop.

När en judisk journalist i kippah ställde sig upp för att artigt fråga om antisemitism i samhället, blev han nedtystad i mitt i frågan om ombedd av Trump att sätta sig igen. Därefter härjade Trump på om hur oschysst frågan var. I själva verket missförstod han frågan eftersom han inte klarade av att lyssna på den lite långrandiga frågan till slut.

När en svart kvinnlig reporter ville fråga huruvida Trump tänker träffa de svarta kongressledamöternas ”riksdagsgrupp” för att diskutera lösningar på de problem som plågar fattiga innerstäder i landet, nånting som Trump ofta pratar om, visste presidenten först inte vilken ”riksdagsgrupp” riktigt menades, och när det blev klart för honom, så frågade han den svarta reportern om hon vill fixa ett möte mellan dem och honom. ”Är du kompis med dem” stötte han ur sig sedan, som om alla svarta givetvis känner varandra.

Jag råder er att avvara 77 minuter av ert liv om ni vill få en ocencurerad inblick i hur Trump agerar i offentligheten. På min arbetsplats var alla klistrade vid tv-rutorna. Jo, jag bor i Washington DC och de flesta kolleger har en liberal politisk världsåskådning. Men deras reaktioner var frapperande. Några gömde sina ansikten i sina händer. Andra svor högt och somliga flinade nervöst. En del skrev av sig på Facebook. Som jag sa, de flesta av dem är garanterat inte Trump anhängare, men det här handlade inte om politik. Det handlade inte om huruvida skatterna ska upp eller ner, eller om immigrationsreformen, eller om skärpta gränskontroller, eller tariffer och tuffa tag mot Kina etc etc. Det här handlade om en man som beter sig som ett barn. Som inte vet vad anständighet och värdighet innebär. Som inte anser sig behöva svara på frågor.  Som inte klarar av kritik. Som inte respekterar demokratins grundvalar.
Runt omkring mig satt nedslagna kolleger, beklämda över det faktum att presidentposten i deras land innehas av en person som inte verkar stabil. Och som varje dag eroderar den värdighet som presidentposten har, oavsett parti.