Trumpvakten

Jag har lovat att i den här bloggen försöka hålla ögat på faktiska beslut och processer som Trumps administration driver, och inte låta mig och min uppmärksamhet avledas av twittermeddelanden och allt skrammel och oljud som tycks följa Trump konstant. Och det tänker jag göra, men redan efter Trumps första två och en halv dagar som president är det ytterst svårt att låta bli att kommentera den nya presidentens personlighet och beteende. Så jag tänker göra det, med ett mått av genuin sorg i sinnet.

Det var nämligen ett dåligt veckoslut för USA. Visserligen bjöd lördagen på en massiv och fredlig politisk manifestation när miljoner mänskor deltog i kvinnomarscherna runt om in landet. Men samtidigt som de visade upp en vacker sida av det demokratiska samhället, var Trump i full färd med att så effektivt som möjligt förringa presidentämbetets värdighet.

Det började egentligen med Donald Trumps installationstal. Tonen och budskapet kan inte ha kommit som någon överraskning för den i minsta utsträckning politiskt intresserade medborgaren, men besviken kunde man vara över den totala avsaknaden av olivkvistar bland annat till det politiska lägret som följande dag drog ut på gatorna.

Följande dag blev det etter värre. Trump besökte CIA huvudkvarteret i Langley, strax utanför Washington DC för att bedyra sitt stöd för Trump.  Podiet hade ställts mitt framför CIA:s ”Wall of honor”, det vill säga den vägg som pryds av en stjärna för varje CIA agent, 117 sammantaget, som dött i tjänst. Platsen är helgad mark för hela underrättelseorganet och ett ställe där agenterna väntar sig att också en president ska högakta de män och kvinnor som gett sina liv, ofta utan hyllande rubriker, för sitt land. Och det har presidenterna oftast gjort. Talat värdigt, försiktigt och med respekt. Men Trump valde att attackera medierna och trilskas över hur de presenterat alldeles felaktiga bedömningar om besökarsiffran på Trumps installationsceremoni. Som en sårad 9-åring som insett att hans julklapp var mindre än store brors dito talade han allt högre och ljudligare, om sig själv.

Det fortsatte sedan med Trumps talesman Sean Spicer som för första gången i rollen som Vita husets press-sekreterare uppträdde framför medierna i presidentresidenset. I ett förvånande uttalande, hävdade Spicer argt att medierna varit ohederliga och att Trumps installationsceremoni var den genom tiderna mest välbesökta. Det råder en sällsynt samstämmighet i pressen om att Spicers uttalande var en ren och skär lögn som Trump skickat ut honom för att framföra inför medierna. Ingen journalist kunde pressa honom på de falska påståendena eftersom han, förvånande även det, valde att inte svara på en enda fråga.

Följande morgon försvarades press-sekreteraren av en av Trumps närmaste rådgivare,  Kellyanne Conway, som utan blinka konstaterade att press-sekreteraren introducerade ”alternativa fakta” till debatten.
Alternativa fakta är inte fakta utan falska påståenden, slog journalisten Chuck Todd tillbaka i tv-intervjun för NBC.

För att summera, Trump betedde sig som ett barn vars godis har stulits av grannskapets tuffare pojkar. Sedan skickade han sin presstalesman, mannen som ska vara presidentens röst i USA varje dag, ut för att ljuga inför medierna. Ingen tänkte väl på det faktum att hans trovärdighet raserades på första arbetsdagen av presidenten själv. Och till sist introducerar administrationens ledande strateg begreppet ”alternativa fakta”, vilket kan betyda att hon helt genuint menade att det finns andra uppgifter och att hon utmanade giltigheten i de siffror som presenterats av medierna. Sedan finns det också den risken att hon tyckte att det är fritt fram att använda anan fakta, andra siffror. Sådan som stöder den egna linjen. Och det är en skrämmande tanke.

Varför är detta sorgligt? Jo, för att verkligheten genast visade att Trump som president inte har kapacitet eller vilja att växa till en statsmannaroll. På sin första hela dag som president snubblade han över tråd som riggats upp av hans ömma ego. Han slog tillbaka istället för att vända ändra kinden. Det är också sorgligt att Trump under det första veckoslutet är i fullt krig med medierna. Det finns sannolikt sådan journalister som är färgade och som skrivit orättvist om Trump. Men det har alla presidenter tvingats tåla utan att be journalisternas dra åt helvete. Vilket han i praktiken gjort redan länge.

Men Trump han redan hunnit med vissa rent politiska beslut. Innan kongressen ens på allvar kommit igång med skrotandet av Obamacare, undertecknade Trump en så kallad exekutiv order, som uppmanar federala byråer att bromsa och stoppa de delar av lagen som man kan påvisa att är dåliga för konsumenterna. Hur man gör det återstår att se, men det som den mest symboliska ordern visar är att Trump menar allvar när han säger att Obamacare kommer att skrotas och ersättas med någonting nytt.

Trump talade på söndagen också i telefonen med Benjamin Netanyahu som fick en inbjudan att besöka Trump i Februari. Trump har varit en aning svävande ibland i sina kommentarer om Israel, men han har svurit att stöda flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Ett mycket kontroversiellt drag som mången sagt att kunde ha farliga konsekvenser för hela regionen.