Trumpvakten

För det första. Det är dags att sluta vara förvånad. Xenofobiska undertoner, ibland till och med direkt rasistiska uttalanden, är en del av hans person. Mexikaner är våldtäktsmän. Svarta fotbollsspelare är horungar. Domare med utländska namn är opålitliga. Bland nynazister finns fina mänskor. Det finns många exempel från de senaste två åren och ännu fler i Trumps bakgrund. Man behöver inte vara en hjärnkirurg för att inse att Trump vill rädda den vita majoriteten i USA så länge det är möjligt. Med den uppenbarligen genuint spontana frågan om varför USA måste ta in mänskor från skitländer som Haiti, istället för Norge, har han åter en gång blottat sitt innersta.

För det andra. Trump är president för den tredjedel av amerikanska väljarna som tycker som han själv, att inget gott kommer från andra länder, allra minst från utvecklingsländer. Han är president för dem som är så korkade att de inte inser att USA är ett resultat av invandring. Han är president för den hop som aldrig kunde tillåta sig insikten om att andelen högskoleutbildade är större bland afrikanska invandrare än bland vita amerikaner. Han är inte president för en majoritet av amerikanerna.

För det tredje. Även om vi inte skall vara förvånade över presidentens karaktär, bör vår häpnad väckas av medlöparnas brist på densamma. I en ohämmad lust för egen vinning och politiska segrar är ledande republikaner i vita huset och kongressen beredda att blunda, låta Trump leka sin lek och i samma veva befläcka sig själv i presidentens nedriga styre. Deras ansvar är tungt och de bär det inte med heder.