Trumpvakten

Det är mäkta populärt i vissa kretsar, inte minst i Europa, att skratta åt den obildade redneck-tölpen i den amerikanska obygden som satsat sin politiska valuta på Donald Trump. Det är lika roligt att göra sig löjlig över dennes enfald när hen fortsätter att stöda Trump efter den senaste av en lång rad fasansfulla kommentarer presidenten fällt.

Det är mot denna bakgrund som rapporteringen av Trumps besök på World Economic Forum i Davos förra veckan blottade någonting intressant.

Fareed Zakaria skrev i sin kolumn i Washington Post att Trumps tal fick ett extremt gott mottagande. New York Times ackompanjerade med att konstatera att president Trump fått ett på det hela taget varmt mottagande av storinvesterare, företagsledare och statschefer.

Det ordnades till och med en fin middag till hans ära med en exklusiv samling gäster bestående av ledare från ett drygt dussin företag som Siemens, Nokia , Bayer och Nestle. På menyn, skrev the Guardian sarkastiskt, fanns förutom oxfilé även överdrivet smicker.

Det finns givetvis olika orsaker till detta varma mottagande av en man som många, även bland dem i Davos, utropat som det största hotet mot det globala kapitalistiska systemet och världsfreden. En orsak är det faktum att Trumps tal faktiskt var ett relativt normalt och sansat tal som inte gav någon i Davos större skrämselhicka. Men den stora och avgörande orsaken till Davoselitens stora Trumpkram är det faktum att han gett dem två stora gåvor 2017. En aktiemarknad som gör alla i Davos rikare och en skattereform som stärker samma trend.

Min mening är inte att ta ställning för eller emot Trumps skattesänkningar, utan enbart notera att den upplysta eliten som förfasat sig över Trump, snabbt vände kappan när det de värderar mest, det vill säga sina pengar, trots allt verkar vara i trygga händer. Jo, Trumps värderingar, uttalanden och beteende väcker fortfarande anstöt, men man är villig att förbise det så länge som det finns ekonomiska fördelar.

Det låter ganska långt som det jag hörde vid en bardisk i Pudgy´s i Racine, Wisconsin för ett par veckor sedan. Visst kunde han uttala sig lite mer polerat och vårdat, men han håller oss trygg och han har satt fart på ekonomin, sa många.

I Davos oroar man sig för sina investeringar medan man vid Pudgy´s bardisk är rädd att förlora den livsstil där ett hederligt jobb gett en hyfsad utkomst, och den livsmiljö där grannarna sett ut som man själv och talat engelska.

Utan att ta ställning till de olika aktörernas rädslor, är likriktningen i resonemangen slående. Om man bortser den större ärligheten vid de amerikanska bardiskarna, är det kanske, trots allt, inte så långt från ölstopen i Pudgy´s till kristallglasen i Davos.