Trumpvakten

Jag inser att det är lockande att betygsätta Donald Trumps presidentgärning efter hans första hundra dagar vid makten. Andra presidenter har också utsatts för det. Men efter att ha tillbringat två dagar i diskussioner med invånare i USA:s eventuellt mest Trump-frälsta kommun känns milstolpen godtycklig och föga meningsfull.

Väljarna i Petersburg, West Virginia, och andra vita landsortsregioner röstade på den okonventionella affärsmannen för att han med sin rikedom symboliserade den amerikanska drömmen och för att han slog sönder den politiska eliten som blivit ”den lilla mänskans” främsta hatobjekt. Man struntade blankt i huruvida Trump offentliggjorde sin skattedeklaration eller varför han vägrade kritisera Vladimir Putin. Trump lovade jobb, trygghet, frihet från statliga regelverk och en stark militär. Och hans namn var inte Hillary Clinton. Detta entusiasmerade nog med väljare för att ge Trump presidentämbetet och ingenting Trump gjort under de första tre månaderna har gett dem orsak att omvärdera stödet.

Där medierna på östkusten fortsatt att gräva i rysslandskopplingar i ett ädelt försök att försvara varje uns av nationens suveränitet har Trump-väljarna i Petersburg fortsatt att se en man som tagit sin egen normbrytande stil till Vita huset.

Där medierna förfasat sig över lögnaktigt och för en president ovärdigt twittrande har folket i Petersburg sett en man som säger ärligt vad han tänker och som talar direkt till dem på sitt folkliga och ibland grova språk utan politikerfloskler.

I West Virginia har man hört Fox News tala om en minskande immigrantström över gränsen och en effektiverad utvisning av de papperslösa. Man har sett Trump underteckna exekutiva förordningar om lag och ordning, avreglering av miljöbestämmelser och veteraners rättigheter. Att de flesta exekutiva åtgärder är endast symboliska och inte leder till konkret handling är en nyans som försvinner på vägen från Washington till Petersburg.

Där den intellektuella klassen ondgör sig över bristen på en utrikespolitisk Trump-doktrin ser Trump-väljaren en president som äntligen projicerar amerikansk militär styrka med robotattacker och hotfull retorik.

Av alla dessa orsaker har Trump hållit kvar sina trogna anhängare medan resten av landet vänt blicken i avsky.

Men allt detta betyder inte att Trump, som nationellt är impopulärare än någon annan av de moderna presidenterna i början av mandatperioden, kan räkna med ett kritiklöst stöd bland sin kärntrupp hur länge som helst. Om kongressen stiftar en hälsovårdslag som leder till miljoner förlorade sjukförsäkringar eller en skattereform som gagnar medel- och höginkomsttagare mer än arbetarklassen kan attityderna börja vända också i Petersburg. Men det är för tidigt för det ännu. Medan östkustens tidningsläsare otåligt bevakar Trumps varje steg, bidar väljarna i Trumplandet lugnt sin tid. Vad dem anbelangar har Trump gjort precis det han lovade.