Trumpvakten

Det demokratiska partikonventet har varit konstigt. Borta är ballongerna och konfettin. Applåderna, hurraropen och feststämningen är frånvarande. Istället har man nu i tre dagar presenterat två timmar långa tv-produktioner med endel livetal från diverse ställen, utan publik. Vissa tal har varit på förhand bandade från talarnas hem.

I andra segment har långa rader av andra mänskor, politiker och vanligt folk fått komma till tals i ibland mer, ibland mindre producerade videosnuttar. Ibland har det hela sätt ut som en lång politisk tv-reklam som spelat på starka emotioner. Men de har inte kunnat ersätt avsaknaden av publik och nerven i livetal – talarnas interaktion med publiken. Men demokraterna har gjort vad de kunnat i den rådande situationen och i det stora hela har de gjort ett gott jobb.

Men i kväll här i USA, dag tre av konventet, är det skäl att fokusera mindre på formatet och mer på två anmärkningsvärda faktum. Först och främst, Kamala Harris är nu officiellt partiets vicepresidentkandidat och det betyder att hon blir historisk som den första svarta kvinnan i den rollen i ett av de två stora partierna. Det är inte obetydligt. Tvärtom. Exemplets kraft är mäktigt och idag har Harris visat alla svarta kvinnor, eller kvinnor från andra minoriteter, att målet kan vara inställt högt för att det är möjligt att nå dit.

Men mera om vad Harris sa i sitt tal lite senare. Först vill jag bara konstatera snabbt den andra anmärkningsvärda saken.
Barack Obama har flera gånger lovprisat George W Bush för det stöd och den respekt han gav Obama när den unga första svarta presidenten tog över Vita huset, och Obama ville göra det samma för Donald Trump oavsett vad han tyckte om Trump som person och hans politik. Han gav Trump ett respektfullt välkomnande och sina bästa råd och erfarenheter när den kontroversiella mannen tog över det ovala kontoret. Obama gjorde det för att han respekterar de demokratiska institutionerna och förstår deras betydelse för demokratins välstånd.

Därefter har Obama hållit en ganska neutral och försiktig offentlig profil gällande Trump.Precis som traditionen kräver. Ibland försiktigt kritisk, men aldrig direkt attackerande. Men idag ändrade det. Precis som hustrun Michelle Obama på måndagen trädde Barack fram utan den minsta avsikt att hålla sig till hövliga presidentnormer. Obama kom till festen med det tunga artilleriet och redo att skjuta. Här några exempel.

-Jag förväntade mig aldrig att Trump skulle anamma min politik, men jag hoppade för landets bästa att Trump skulle visa någon som helst vilja att ta jobbet på allvar, att han skulle känna ämbetets tyngd och inom sig hitta vördnaden för den demokrati som getts åt honom att förvalta. Men det hände inte. Det enda han gjort är att behandla presidentämbetet som en realityshow för att få den uppmärksamhet han törstar efter.

Tycker ni det där lät hårt? Ovanligt för en president att säga om sin efterträdare i USA? Jovisst. Det är makalöst hårt för att vara kommunikation mellan presidenter. Men han var inte färdig.

-Trump har inte vuxit in i jobbet för att han inte har kapaciteten att göra det, sa Obama vidare.
Resultatet av inkompetensen, sa Obama också, är 170 000 döda i coronakrisen.

Obama riktade också några salvor mot Trump kring frågan om demokrati.

-Hans administration är redo att riva ner vår demokrati om det är det som krävs för att vinna, sa Obama i en hänvisning till bråket kring poströstningen i det kommande valet.

-Låt dem inte ta ifrån er er demokrati.

Såväl Michelle som Barack betonade att alla måste rösta som om deras liv hängde på det och det är tydligt att detta inte är bara politisk retorik för att få igång sina trupper. Det råder ingen tvekan om att Barack Obama menar allvar.

Kamala Harris menade också allvar i sitt tal, men efter att Michelle och Barack Obama bultat Trump gul och blå, kunde Harris koncentrera sig på annat.

Hon berättade storyn om hur hennes föräldrar, pappan från Jamaica och mamman från Indien, träffades under medborgarrättskampen på 1960-talet och hur Kamala själv betraktade demonstrationerna från sin barnvagn.

Hon talade om hur hennes mamma uppfostrade henne efter att att föräldrarna skilts tidigt. Hur mamman jobbade från morgon till kväll för att klara ekonomin och hur hon ändå planterade en stolthet i sina barn. En stolthet över att vara svart och en stolthet över deras indiska bakgrund.

Det var en story som, frånsett invandrarbakgrunden, kunde berättas av en republikansk kandidat likaväl.

Men sedan tog Harris några steg vänsterut och talade om strukturell rasism som en orsak till att svarta och spansktalande drabbats hårdast av coronaviruset.

-Det finns inget vaccin mot rasism, slog Harris fast.

Harris berättade om sin vänskap med Joe Bidens son Beau, som dog för några år sedan av en hjärntumör, och hur hon lärt sig om Joe Bidens karaktär genom den vänskapen. Om hur Biden kämpat genom de personliga tragedier han upplevt under sitt liv.

Men trots allt som är på tok i landet enligt demokraterna ville Kamala Harris givetvis signalera en positiv tro på framtiden, speciellt med henne och Joe i Vita huset. Hon pekade på mänskors vilja att dra ut på gatorna för att göra sina röster hörda och för att se till att så många som möjligt röstar i höst.

-Vi har visat tidigare att när vi (demokraterna) röstar får fler mänskor hälsovård och en bättre chans till ett gott liv.

-Vi har en chans att ändra på historiens gång. Vi tillsammans. Ni, Joe och jag tillsammans. Vilket fantastiskt ansvar och privilegium.

Ja, Kamala Harris tal kändes kanske inte revolutionerande men hon klarade sig bra. Hon var trovärdig, självsäker och entusiastisk och hon visade att hon kan vara en tillgång för Bidens presidentvalskampanj.
Imorgon, eller senare idag vid det här laget, får vi se hur Biden väljer att balansera attackerna mot Trump och det positiva budskapet om en bättre framtid för nationen.