Trumpvakten

Ibland när man klantar sig kan man ställa saker och ting till rätta med en ursäkt. President Trump steg idag inför det amerikanska folket för att försöka korrigera ett kolossalt misstag som han begick på lördagen, men att be om ursäkt hör inte till Trumps stil.

Det hela började på lördagen då Trump lät bli peka ut nynazisterna och rasisterna i Ku Klux Klan för våldet  i Charlottesville. Det Trump gjorde var att han fördömde alla parter som var delaktiga i de våldsamma sammandrabbningarna mellan öppet rasistiska grupperingar som KKK och en brokig samling rasism-motståndare. Trump drog med andra ord likhetstecken mellan nynazister som stolt gjorde Hitler-hälsningar och folk som reste sig i motstånd. Det är sant att det bland dessa antirasistiska demonstranter fanns folk som var mer än villiga att ta till våld. Men Trump jämställde kampen för nazism och rasism  med kampen mot dessa ideologier. Det var så grovt att till och med konservativa republikanska senatorer gick man ur huse för att kräva att presidenten fördömer KKK och de nynazistiska grupperingarna. Under hela söndagen höll Trump tyst. Som JK Rowling skrev; ”Det var fan ta mig ett speciellt ögonblick för Trump att glömma hur man skickar ut en tweet.” Hela söndagen gick utan att Trump uttryckte sin sorg över den unga kvinnan, Heather Heyer, som avsiktligt mejades ner av en man med nazisympatier.
När pressen på Trump, eller hans rådgivare, blev outhärdlig på måndag tvingades han ut inför folket för att igen kommentera händelserna i Charlottesville. Men när man en gång visat vad man tycker och tänker är det svårt att övertyga någon att man egentligen tänker annorlunda.
Trump visade sin motvilja med att envisas med att igen inleda med att skryta med sina egna bedrifter, framför allt kring den växande ekonomin. Därefter fördömde han åter våldet, men denna gång genom att peka ut KKK och nynazisterna.

Även om han vägrade beskriva bilattacken mot antirasisterna som terrorism var uttalandet till sin text relativt bra. Hade den levererats på lördagen, rappt och frivilligt och med genuin känsla hade det varit ett uttalande från en landsfader. Men nu, 48 timmar efter händelserna, efter påtryckningar, var dess betydelse befriad från all moralisk auktoritet och följaktligen noll värd för alla utom nynazisterna. För dem var budskapet klart och tydligt; det är lugnt, han är på vår sida.

Presidenter ställs ibland inför situationer som kan komma att definiera deras presidentskap. Bill Clinton gav sitt livs tal i minnesstunden efter Oklahoma City bombningen 1995 och inledde sin uppsving som president. George W. Bush förenade nationen med en megafon i handen vid ruinerna efter elfte september attackerna. Senare befläckade han sitt arv med den nonchalanta responsen till orkanen Katrina. På lördagen hade Trump sin chans att förena en nation som kände djup sorg och oro över vad som hände i Charlottesville. Men istället för att omfamna folket sträckte han sin hand till den lilla minoritet som bekämpar de amerikanska idealen. Tv-kommentatorn David Gergen sa det bäst; ”Donald Trump kan inte hantera hatet i vårt samhälle innan han lärt sig att hantera hatet i sitt eget hjärta.”