Trumpvakten

Kongressledamoten Steve Scalise svävar inte längre i livsfara och det ska vi vara glada för. Det ger mig också det rätta mentala avståndet att orda om någonting som upprörde mig starkt i efterdyningarna av skjutningen på baseballplanen i Alexandria förra veckan.

Kort rekapitulering ifall storyn inte fick lika mycket uppmärksamhet i Finland, eller drunknade i nyheter om Sannfinländarnas förehavanden.

Varje år spelas den traditionella baseballmatchen mellan kongressens demokrater och republikaner. Förra veckan, dagen före matchen, tränade republikanernas lag i nämnda Alexandria utanför Washington DC. Det var tidig onsdag morgon då den glada tillställningen avbröts av gevärseld. En desillusionerad och instabil man i övre medelåldern med speciellt agg mot republikanerna avlossar ett skott som träffar Scalise, en av kongressledarna, i höften. Kulan studsar fram och tillbaka som en flipperkula i Scalises mellangärde och river upp inälvor och blodådror. Lyckligtvis har Scalise två säkerhetsvakter med sig som efter en längre eldstrid lyckas döda förövaren.

En attack mot landets folkvalda lagstiftare skickar chockvågor genom nationen och medierna spinner på högvarv. Allt detta är naturligt och rätt. Men följande dag, och ännu mer dagen därpå, när CNN och de andra fortfarande kör med samma story börjar jag känna mig illa till mods. Intervju efter intervju med kongressledamöter som i familjeintervjuer tårögt beskriver hur de ringde till sina fruar mitt i den mardrömsaktiga händelsen och hur ingen någonsin borde behöva genomlida någonting dylikt. Visst. Det var alldeles säkert hemskt. Och det är sant att ingen ska behöva genomlida liknande mardrömmar. Men…problemet är att våldsdåd sker över hela landet. Varje dag. Det vet alla. Unga och gamla, män och kvinnor. Barn och åldringar. Överallt råkar folk ut för planerade och slumpmässiga våldsdåd. Men aldrig har jag sett sådan bestörtning och förstämning bland kongressledamöterna. ”En attack mot en av oss är en attack mot oss alla”, säger talmannen Paul Ryan i ett emotionellt tal i kongressen. Det låter fint, men borde inte en attack mot vem som helst och var som helst i landet vara en attack mot oss alla?

Dagarna efter attacken börjar konturerna urskiljas.  Det är svårt att tro att det kan vara så , men icke desto mindre känns det som om den brutala och våldsamma verkligheten i USA nu nuddat de välmående och privilegierade lagstiftarnas bubbla och med ens har tillvaron i bubblan rubbats.

Plötsligt talar alla om hur nationen behöver hitta en mer civiliserad ton. Hur alla nu ska hålla om varandra och kramas. Nu skall partischismerna sättas åt sidan och en ny politisk kultur tas fram. Jag hör ledamot efter ledamot intyga hur partirivalerna är bästa vänner på gymmet och lunchrestaurangen och hur den vänskapen nu måste få plats på den politiska arenan.

Allt detta låter också bra, men problemet är att den större solidariteten och den nyfunna viljan att överbrygga idiotiska partiklyftor borde ha kommit efter att en klass full med 7-åringar mejades ner i Newtown. Eller efter varje veckoslut som ett dussin fattiga svarta skjuts ihjäl i Chicago.
Eller när en muslimsk tonårsflicka slås ihjäl med ett baseballträ. Eller Philando Castile tas av daga av en rädd och klumpig polis. Inte först efter att en medlem av den privilegierade klubben drabbas. Och märkväl att Steve Scalise överlever. Så många andra är inte lika lyckligt lottade.

P.S.

Den här texten handlade inte direkt om Trump, men jag ville skriva den ändå..