Trumpvakten

Det demokratiska partietablissemanget kan dra en kollektiv suck av lättnad. Efter att med skräck i blicken ha stirrat en allt sannolikare Sanders-kandidatur i vitögat är verkligheten plötsligt förändrad och nu är det Joe Biden som har kommandot. Det är fullt möjligt att Barack Obamas vicepresident kan bli Trumps besegrare och demokraternas frälsare ifall han först klår Sanders, men att just han vaskats fram som favoriten att leda trupperna i ett politisk krig i höst är både förbryllande och aningen oroväckande.

På vägen till den Biden-Sanders duell som nu uppstått har de demokratiska väljarna fryst ut Cory Booker och Kamala Harris – två ytterst kompetenta och intelligenta afroamerikaner av presidentvirke. De har ignorerat Julian Castro och Beto O´Rourke – två tilltalande Texas-alternativ ur en yngre generation. Den fördomsfria och fräscha fläkten som Andrew Yang förde med sig är borta. Den homosexuella Buttigiegs banbrytande kampanj har slocknat och Amy Klobuchars rationella grepp och jävlaranamma-styrka har lämnat tävlan. Även den måhända bästa kandidaten av alla, Elizabeth Warren, har fått kalla handen av demokraternas väljare. I hennes fall debatteras sexism nu öppet.

Varje kandidat som nu är ute i kylan har begått misstag eller har brister som kandidat, det är klart, men man kan samtidigt inte undgå känslan av att de hade oturen att ställa upp i fel val. Aldrig tidigare har demokraterna gått i strid mot en sittande president med Trumps personlighet, makt och pengar. Aldrig förut i modern tid har demokraterna gått i presidentval under ett dylikt hot mot demokratin. Det är ingen överdrift att säga att insatserna aldrig varit så höga. De är så höga att demokraterna verkar ha valt att räddhågset ta avstånd från allt som stavas risk. Kan en svart kandidat faktiskt besegra Trump? Är US färdigt för en gay president eller en man som ”First Lady”? Är det här kanske trots allt inte året för en kvinnlig president med tanke på hur brutal Trump kan vara i sina attacker? Vi kan inte flirta med ”socialism” när målet är att sparka ut Trump ur vita huset. Med de här tankarna malande i medvetandet har demokraternas väljarkår definierat sina ”electability” eller valbarhetskriterier och landat på Joe Biden – den tryggaste kandidaten som samtidigt kan vara den sämsta.

Biden är erfaren och han är omtyckt. Han är som starkast när han talar med en ung stammande pojke om sin egen livslånga stamning. Eller när han beskriver sin erfarenhet av att komma över tragedier och förluster. Biden han fått sin beskärda del av bägge och han kan förmedla tröst, empati och kraft till åhöraren. I dylika stunder är det lätt att se Joe som landsfadern med en trygg famn och en okuvlig inre styrka.

Men Joe Biden är också en man, en presidentkandidat, som känns otvetydigt gammal. Han har gång på gång uppvisat en oförmåga att klart artikulera komplicerade tankar. Fan, han har uppvisat verkliga problem att överhuvudtaget artikulera till och med okomplicerade tankar. Han släpper grodor ur sin mun med jämna mellanrum. Han har svårt att hålla reda på fakta och han har blivit fast upprepade gånger för anekdoter som utsmyckats mer än tillåtet. Han har en historia av att vara för närgången i sitt umgänge med kvinnor. Han är befläckad av Anita Hill-kontroversen och han har tvingats försvara sitt forna samarbete med senatorer som förespråkat rassegregering.

Som den lojala vicepresidenten till en otroligt populär Barack Obama ärvde han favoritstatusen i opinionsmätningarna ända tills kampanjen började på allvar. Därefter tog det inte länge för hans glans att mattas av. Hans kampanj var dåligt organiserad och hans tal handlade föga om framtiden. Istället talade han om att återställa en tid från det förflutna. De ofta förekommande referenserna till hans fars livsvisdomar placerade honom stadigt på 1950-talet när de övriga kampanjerna blickade framåt med utgångspunkt i väljarnas vardag och framtid. Biden var på väg att krascha ut ur tävlan tills kongressledamoten Jim Clyburn, den mäktigaste politikern i South Carolina, uppmanade de svarta väljarna att inte överge deras favorit. Den processen var nämligen på god väg. Över sextio procent av de svarta väljarna sa att Clyburns uppmaning var viktig för dem. Nästan en tredjedel beskrev den som den viktigaste faktorn i deras val av kandidat. Bidens comeback berodde med andra ord till en stor del på en utomstående faktor, inte på att Biden plötsligt blev en klart bättre kandidat.

Ledningen i tävlan om demokraternas presidentkandidatur hålls med andra ord av en mycket bristfällig kandidat som skapar näst intill noll energi och entusiasm i väljarkåren och som de yngsta väljarna ogillar.

Joe Biden kan trots det visa sig att vara den lämpligaste kandidaten att ställa upp mot Trump eftersom han är den kandidat som de flesta demokrater kan acceptera. Han sopade ju rent på supertisdagen. Det kan hända att det i år inte är den egna kandidatens kvaliteter som är källan till väljarnas valentusiasm utan motståndet mot Trump. Vem som helst utom Trump. Men att gå till val med en svag kandidat vars starkaste säljargument är det att han inte är sin motståndare är inte avundsvärt.