Trumpvakten

Att Bernie Sanders valde att kasta in handduken just igår hade ingen väntat sig, men att han var på väg ut förr eller senare visste man. Även om Sanders själv sa att det blivit klart för honom nu att det var matematiskt omöjligt att vinna har han vetat det i flera veckor, ända sedan de svidande nederlagen i Super Tuesday I och II. Det finns antagligen två viktigare orsaker till hans beslut.

Den första orsaken är spekulativ, men jag tror att han helt enkelt mognat till beslutet efter att han fått dra sig tillbaka, slicka sina sår och grunna ifred på situationen. Besvikelsen och smärtan har avtagit.

Den andra orsaken är ett faktum. När det nya coronaviruset tog världen i sitt grepp blåste det också av hela primärvalskampanjen. Inga valfester. Inga tv-debatter. Inga publikmöten, inget dörrknackande. Sanders berövades den plattform som han hade tänkt använda för att pressa Joe Biden längre vänsterut, för att pressa partiet längre vänsterut inför valet i höst. Det var den enda orsaken för honom att dra ut på tävlan. Nu tjänar det inget syfte att stanna kvar. Istället kan han ge sitt stöd åt Biden och koncentrera sig på att ena och stärka partiet inför det som han sagt att är det viktigaste målet – att besegra Donald Trump.

Trots att Sanders besvikelse säkert är enorm lämnar han efter sig ett starkt politiskt arv. Under de fyra åren som gått sedan han ställde upp för första gången i presidentvalet, har han lyckats föra det demokratiska partiet längre vänsterut. Frågor som avgiftsfri hälsovård och gratis högskola är inte längre så radikala tankar som när Sanders presenterade dem för fyra år sedan. Det är hans förtjänst.

Han har också entusiasmerat en hel generation av unga väljare och lockat dem till det demokratiska partiet. Frågan är om de stannar då Sanders är ute. För hans anhängare är Biden en hopplöst visionslös kandidat utan en genuin avsikt att åtgärda de svåraste samhällsproblemen. Det kan vara en svår stämpel att skaka av sig.