Trumpvakten

Politik är ett svårt spel där man konstant väljer att vara för eller emot någonting. Att alltid fatta beslut eller rösta enligt sin övertygelse är en lyx som inte existerar på politikens verkstadsgolv. Ofta måste man ge avkall på den rena läran och acceptera kompromisser. Ibland riskerar ens ideologiska syn också grumlas beroende på ens maktposition. En viss ståndpunkt känns lätt att hålla i oppositionen medan den är svårare att leva efter när man har regeringsmakten. I USA brukar man tala om att sätta skon på den andra foten. Hur skulle du resonera om skon skulle vara på den andra foten brukar man höra politiska proffstyckare fråga. När Joe Biden nu står inför synnerligt seriösa beskyllningar om sexuellt våld mot en anställd har skon plötsligt satts på den andra foten – och den skon skaver demokraterna på ett väldigt obekvämt sätt.

Joe Biden beskylls alltså för att ha gjort sig skyldig till ett grovt sexuellt övergrepp mot en kvinna som heter Tara Reade och som jobbade i senaten tillsammans med Biden när det påstådda incidenten ägde rum 1993. Reade berättade i en intervju i slutet av mars att Biden tryckte upp henne mot en vägg och penetrerade henne med sina fingrar.

I fjol kom ett halvt dussin kvinnor fram med berättelser om hur Biden på olika sätt varit för närgången i vissa sammanhang, och Biden tvingades offentligt lova bot och bättring. Det här är dock första gången han ställts inför anklagelserav den här kalibern och för demokraterna är detta ett politiskt problem

När Brett Kavanaugh, Trumps dåvarande kandidat för den lediga platsen i högsta domstolen, anklagades 2018 för att ha våldfört sig på en kvinna på en gymnasiefest för tiotals år sedan, reste sig demokraterna på bred front för att ta kvinnans parti trots att bevisen var tunna och att det var mycket hon glömt om var och när det hänt. Ord stod mot ord och det blev en kamp om huruvida kvinnor som träder fram i allmänhet ska betraktas som trovärdiga även om beskyllningarna inte går att bevisa. En ytterst polariserande och hätsk debatt följde där bland andra Joe Biden sa att utgångspunkten måste vara den att anklagelserna i huvudsak är sanna om en kvinna är beredd att träda fram i strålkastarljuset, oavsett om hon glömt vissa fakta. Bidens åsikt var i stort också demokraternas kollektiva ståndpunkt.

Idag är skon på den andra foten och demokraterna måste ställa sig den obekväma frågan om huruvida det ska tro på Tara Reades anklagelser även om det inte finns bevis. Är man beredd att göra det man krävde av republikanerna i fallet Kavanaugh även om det är politiskt besvärligt och potentiellt kostsamt? Biden själv påtalade anklagelserna för första gången offentligt förra veckan och förnekade kategoriskt att incidenten någonsin ägt rum.

Demokraterna har nu tre kvistiga frågor att grubbla på. Om man skyndar fram för att ge Biden sitt stöd innan pressen hunnit börja gräva ordentligt i fallet, som Nancy Pelosi gjort, riskerar man att agera otroligt skenheligt och inte ett dyft bättre än republikanerna. I metoo eran är det en politiskt farlig position att befinna sig i.

Demokraterna måste också fundera på hur man ska förhålla sig till den egna kandidatens eventuella övertramp när motkandidaten, Donald Trump, öppet stoltserat med hur han anser sig ha rätt att grabba tagit i kvinnors kön för att han är kändis. Ett par dussin kvinnor har ju också anklagat Trump för sexuella övergrepp. Presidenten är med andra ord otvetydigt ”värre” även om beskyllningarna mot Biden vore sanna. Men är det en ideologiskt hållbar position för demokraterna?

Till sist får demokraterna lov att gå den moraliskt obekväma diskussionen om huruvida insatserna är så höga att man inte har råd att syna Bidens eventuella synder i sömmarna. Är uppdraget att fälla Trump så viktigt för den amerikanska demokratins fortlevnad att en kvinnas eventuella sexuella trauma är ett pris man är villig att offra för att inte äventyra det viktigare målet?

När frågan om Bidens skuld eller oskuld nu debatteras under de kommande veckorna och månaderna är det ovannämnda frågorna ett gissel för demokraterna vars kandidat profilerat sig som den hyggliga och hederliga mänskan vars huvudmotto är att återinföra anständigheten i politiken. Som jag antydde i början är politik en konst där enkla beslut är en lyxvara.